Saknar min ”lilla” Henry

Henry är ju sedan några veckor tillbaka inne i en rejäl frigörelsefas. Tidigare har han ju varit klistrad på mig som ett kolapapper på en kola, och stundtals har det faktiskt drivit mig till vansinne. Men, nu är det hursomhelst helt annorlunda. Under sommaren var vi ifrån varandra under två längre perioder, tidigare har vi varit ifrån varandra max ett dygn. Efter den första omgången isär märkte jag en liten förändring och efter den andra var det fullfjädrad frigörelse på gång. Han behövde väl lite distans för att få lite nya perspektiv.

Min lilla gullebulle som tidigare älskat att gosa och kramas och som använt mina öron istället för gosedjur har helt plötsligt blivit väldigt restriktiv med kroppskontakt. Pussar, kramar och gos delas ut på hans villkor och i väldigt sparsamma doser. Och… jag har abstinens!

Det här med den minskade närheten kan jag dock ta, men utöver det har han också börjat säga ”dumma mamma” dagarna i ända så fort något inte blir som han vill. Det känns som att han är arg på mig nästan för jämnan, även för saker som jag inte har något som helst med att göra. Exempel: Henrys storebror vill inte titta på film på sin dator med Henry utan han vill spela dataspel. Vem blir Henry arg på? Mig. Det här sliter enormt på mig, det är jobbigt att ha ett barn som är så ilsket. Det är tur att det slinker in ett och annat ”jag älskar dig mamma” mellan allt det andra, annars hade jag inte pallat.

Allt det här är ju säkert ett led i att ha blivit storebror, att ha slutat med både blöja och napp och helt enkelt blivit ”stor kille”. Självklart fattar jag att den här frigörelsefasen är bra och nödvändigt för honom, att otrevligheterna som följer med det hela är tillfälliga och att det går över. Men, jag saknar ändå så min ”lilla” Henry. Var det bara tre år jag skulle få att mysa med honom och nu är det slut? Tiden har ju gått så snabbt!

Hej då nappen!

20140816-211859-76739630.jpg
Idag tog vi en tur till Skansen för att Henry skulle säga hej då till sina nappar för gott. Egentligen hade vi tänkt göra det i början av sommaren men så blev han ju sjuk och var sjuk så länge att det inte var läge. Nappen behövdes som tröst. Men idag var det dags.

Vi hade förberett honom under ett par dagar, och han fick vara med och samla ihop alla napparna. Vi hade peppat honom med att han kan gå tillbaka till dagis på måndag och berätta att han slutat med både blöja och napp, och den tanken gillade han.

Det gick hur bra som helst att lämna napparna på Skansen, han slängde in dem helt utan krusiduller. Sen pratade han lite om att han minsann skulle leta efter och hitta nappar när vi kom hem. Därför blev det också lite gråt när han upptäckte att det faktiskt inte fanns några kvarglömda nappar hemma. Men, sen gick det över och vid läggdags då jag väntat mig gråt konstaterade han bara lugnt att han brukade ha napp när han ska sova men att han inte hade det nu. Vilken lättnad! Det stora testet kommer nog om han gör illa sig eller nåt liknande, för det är främst då nappen använts, som tröst. Men so far so good!

Kryper sakta framåt igen

Jaha, vad har hänt sen sist? Först var ju båda barnen sjuka. Sedan blev jag sjuk i samma hosta och började också hosta lungorna ur mig tills jag kräktes. Dessutom fick jag en infektion i ena bröstet och hade 39-40 graders feber i en vecka innan antibiotikan bet. Alltså har någon i familjen varit sjuk ända sedan början av juli. Båda barnen hostar fortfarande men det är bättre. Tuttinfektionen är också bättre men hostan hänger kvar. Helt sjukt. Energinivån efter alla dessa veckor av sjukdom och anspänning är låååg. Nu är det återuppbyggnad av hälsa och psyke som gäller.

Annat som hänt i sommar är att Henry haft (har) någon slags frigörelseperiod. Tidigare har han ju praktiskt taget varit klistrad på mig men nu är han mer restriktiv med pussar och kramar. Det ska vara på hans villkor. Ovant, lite sorgligt att min lille plutt växer upp så snabbt, men också såklart väldigt hälsosamt och bra för honom. Numera får jag ofta höra ”dumma mamma”, det verkar nästan som att det är det enda han kan säga nuförtiden. Blöjfriheten har gått jättebra, två olyckor på hela tiden och efter två veckor var han torr på nattetid. På lördag väntar den stora sluta-med-nappar-dagen. Han är peppad, men förstår ju såklart inte riktigt vad det kommer att innebära.

DSC_08501

Bill har hunnit bli 5 månader. Han vänder sig från rygg till mage åt båda hållen och övar på att sitta själv (funkar inte riktigt än men snart). Han har haft (har) en period då han varit missnöjd med ALLT, från morgon till kväll. Han vill bara bli buren eller hållen så att han kan stå upp. Att vara själv mer än några sekunder går inte alls. Lite frustrerande, man blir så låst, men jag mantrar ”det är en fas, det är en fas…”.

DSC_0870

När det gäller mig själv har jag nu som tröst över att amningen kapsejsat (mer om det i ett senare inlägg) bokat in tre tatueringstider. Den första i slutet av augusti (en tatuering för mina barn), den andra i mitten av september (en uggla) och den tredje i slutet av januari (en chest piece). Peppen!

Nu. Måste. Det. Vända.

Efter hostan från helvetet som drabbat båda barnen fick de även feber och Henry fick diarré. Värmebölja + feber + kräkningar pga hostan + diarré var ingen bra kombo så vi har varit två vändor till barnakuten. Idag har både Henry och Bill varit piggare, och det verkar gå åt rätt håll men FY FAN vilken jobbig vecka det varit. Känner mig som en urkramad disktrasa som mosats av en ångvält. Oron och stressen som allt det här medfört har inte legat på sunda nivåer. Håller tummarna för att det vänder nu.

Värme- och sjukmisär

Som de allra flesta har vi blivit däckade och lamslagna av värmen. Viruset som Henry och Bill dragit på sig växer och frodas i värmen och idag fick vi åka in till barnakuten så att de kunde få hjälp med inhalationer och kortison. Tillfällig lindring, ack så kortvarig. Henry kräks i samband med varje hostattack, det vill säga ett par gånger i timmen. Han tappar mer och mer orken och det gör ont i hjärtat att se. Bill har också fått samma hosta och tappar andan när han får hostattacker så man måste lyfta upp honom i upprätt läge. Han kräks också ibland i samband med hostan men inte lika ofta som Henry. Däremot har han jättesvårt att komma till ro på grund av värmen. Vanligtvis somnar han för natten klockan 18, och nu är han istället fortfarande vaken (klockan 22). Jättetrött, men kan inte komma till ro.

Som tur är har Tomas äntligen kommit hem från resan så att jag slipper vara själv med detta. Det har varit hemskt att inte kunna dela och ventilera sin oro för barnen eller få avlastning med logistiken kring att ha hand om två sjuka barn. Rädslan har hela tiden funnits där, tänk om jag måste åka in akut, hur löser jag det med två barn, all packning som behövs etc? Har haft en ”nödväska” packad att rycka med mig om vi hade behövt åka under de dagar jag var själv, men ändå. Min mamma var hos oss ett dygn också och det kändes tryggt men resten av tiden har det varit hemskt.  Henry har förkylningsastma men så här dålig har han aldrig varit förut, och det känns så oerhört skört att ha en fyramånaders som också är så pass krasslig. Önskar bara att denna mardröm ska gå över fort, fort, fort.