Nu. Måste. Det. Vända.

Efter hostan från helvetet som drabbat båda barnen fick de även feber och Henry fick diarré. Värmebölja + feber + kräkningar pga hostan + diarré var ingen bra kombo så vi har varit två vändor till barnakuten. Idag har både Henry och Bill varit piggare, och det verkar gå åt rätt håll men FY FAN vilken jobbig vecka det varit. Känner mig som en urkramad disktrasa som mosats av en ångvält. Oron och stressen som allt det här medfört har inte legat på sunda nivåer. Håller tummarna för att det vänder nu.

Värme- och sjukmisär

Som de allra flesta har vi blivit däckade och lamslagna av värmen. Viruset som Henry och Bill dragit på sig växer och frodas i värmen och idag fick vi åka in till barnakuten så att de kunde få hjälp med inhalationer och kortison. Tillfällig lindring, ack så kortvarig. Henry kräks i samband med varje hostattack, det vill säga ett par gånger i timmen. Han tappar mer och mer orken och det gör ont i hjärtat att se. Bill har också fått samma hosta och tappar andan när han får hostattacker så man måste lyfta upp honom i upprätt läge. Han kräks också ibland i samband med hostan men inte lika ofta som Henry. Däremot har han jättesvårt att komma till ro på grund av värmen. Vanligtvis somnar han för natten klockan 18, och nu är han istället fortfarande vaken (klockan 22). Jättetrött, men kan inte komma till ro.

Som tur är har Tomas äntligen kommit hem från resan så att jag slipper vara själv med detta. Det har varit hemskt att inte kunna dela och ventilera sin oro för barnen eller få avlastning med logistiken kring att ha hand om två sjuka barn. Rädslan har hela tiden funnits där, tänk om jag måste åka in akut, hur löser jag det med två barn, all packning som behövs etc? Har haft en ”nödväska” packad att rycka med mig om vi hade behövt åka under de dagar jag var själv, men ändå. Min mamma var hos oss ett dygn också och det kändes tryggt men resten av tiden har det varit hemskt.  Henry har förkylningsastma men så här dålig har han aldrig varit förut, och det känns så oerhört skört att ha en fyramånaders som också är så pass krasslig. Önskar bara att denna mardröm ska gå över fort, fort, fort.

Turbulenta dagar

Dessa dagar då jag varit själv med barnen har varit minst sagt turbulenta, särskilt tisdagen som lätt kvalade in som topp tre värsta dagarna i mitt liv. Är alltså ensam med barnen då Tomas åkt till Spanien med stora grabbarna, och så här i efterhand var det nog lite optimistiskt överhuvudtaget att tro att jag skulle greja att jonglera barnen själv i flera dagar.

Visst, finns säkert mammor som grejar detta galant. Men, även om han är gullig med Bill och bryr sig om honom så har Henry väldigt lite förståelse för att inte hans egna behov alltid kan tillgodoses omedelbart, vilket skapar en hel del frustration och friktion. Dessutom är Henry är krasslig (har åkt på ett elakt virus som ger kraftiga hostattacker och gör så att han kräks av hostan) och är extra gnällig, klängig och vill bara sitta i famnen vilket inte gör det hela lättare. Bill är också extra gnällig pga värmen, har börjat hosta han med och vill helst bli buren hela tiden. Perfekt kombo!

Det har varit lite så här: Henry får tantrum för att pannkakan har fel form precis när Bill håller på att somna vilket resulterar i två skrikande barn. Bill är vrålhungrig samtidigt som Henry får utbrott för att han vill sitta i mitt knä. Bill är jättetrött och behöver läggas samtidigt som Henry kaskadspyr ner sig själv och soffan. Addera värmebölja och huvudvärken från helvetet till allt detta och ni har receptet på ett smärre kaos. Igår kom dock min mamma hit och stannade till lunchtid idag. Hade nog aldrig grejat det utan henne så det är jag oerhört tacksam för!

Väntade hem Tomas ikväll men de har råkat ut för inte mindre är två (!) inställda flyg och beräknas nu inte komma hem förrän i morgon natt… Suck, här har jag liksom gått och räknat timmarna tills jag slipper vara själv i det här kaoset, och så blir det ett helt dygn till. Bara att bita ihop och ladda för ännu en natt av hostattacker och minimalt med sömn.

Solo med barnen

20140721-214608-78368136.jpg
Idag åkte maken med de stora grabbarna till Barcelona vilket innebär att jag är solo med Toker och Mini-Toker i FYRA dagar. Eller ja, en dag har ju gått så tre dagar till då. TRE dagar! En evighet! Missförstå mig inte, jag älskar att umgås med mina barn, men en trotsig treåring med cirka noll förståelse för att lillebror också behöver lite tid och omtanke i kombination med en lillebror som ju faktiskt kräver precis just det är inget drömscenario precis. Inte när man är ensam om att hantera hans frustration i alla fall. Att Henry dessutom är krasslig och därmed ännu mer känslig (läs mer labil) gör inte det hela lättare. Men klarar jag detta klarar jag allt! Vi tog oss ju igenom den första dagen med bara en handfull meltdowns (mig inkluderat) så förhoppningsvis grejar vi tre dagar till.

Med vemodigt hjärta

Är på familjens lantställe utanför Mariefred. Inte för sista gången, men en av de sista. Bäst-före-datumet är inte spikat, men jag tror inte det kommer inte dröja länge innan det är dags att säga adjö. Känslor av vemod bubblar inom mig. Jag känner sån otrolig kärlek till den här platsen. Det var här jag spenderade min barndoms evighetslånga sommarlov, och det känns som att det var här jag växte upp, inte mitt inne i Stockholmssmeten där jag ju egentligen spenderade merparten av barndomsåren. För här på Hästnäs stod tiden still, här var varje ögonblick magiskt.

Jag går runt på gården och låter minnena komma tillbaka. Jag minns hur jag fångade min första och enda fisk ute i en eka i viken. Jag minns hur jag övernattade på höskullen med ett par kompisar men att vi var för skrajsna för att sova där hela natten och fick gå in och lägga oss istället. Jag minns hur jag när jag var 5 år gammal fick välja ut en av ungarna som katten Missan som bodde i ladan hade fått. Min älskade Tufsen som kom att finnas i mitt liv i 17 år. Jag minns kanotutflykterna med medhavd matsäck till Hallonholmen.

Så många minnen, så många fina minnen. Hästnäs är min barndom. Men, numera är det inte detsamma. Det är igenvuxet och igengrott. Tiden, orken och kraften finns helt enkelt inte att hålla efter det hela. Mormor och morfar har hjälp av en trädgårdsmästare men det räcker inte riktigt till. Det har blivit för stort, för otympligt.

Fånigt kanske, men jag har nära till tårarna hela tiden när jag är här, för jag saknar stället i förväg och sörjer lite att det inte är som förut. Men sånt är livet, saker och ting förändras och det är väl dags att gå vidare. Men, Hästnäs kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

20140718-215755-79075109.jpg

20140718-215959-79199863.jpg

20140718-221650-80210099.jpg