Kategoriarkiv: Förlossningsberättelsen

När Henry föddes hemma: förlossningsberättelsen

Detta är historien om när Henry kom till världen i vårt hem. Varning för lååång läsning

På morgonen 25 maj vaknade jag ca klockan 6 på morgonen av att jag hade molande värk, framförallt i korsryggsområdet. Jag hade haft molande värk till och från i ett par veckor men detta kändes definitivt annorlunda, och kraftigare än tidigare. Jag upptäckte även när jag gick på toaletten att jag hade rosafärgade flytningar, och tänkte då att det kanske var något på gång i alla fall. Vid 9-tiden hade jag ett rutinbesök på mödravården inbokat som jag åkte till, och jag minns att klämmandet och kännandet på magen den gången var extra smärtsamt och obehagligt.

Molandet och de sporadiska sammandragningarna fortsatte hela dagen, men jag kunde omöjligt avgöra om det var på gång på riktigt, vissa har ju latensfaser som håller på i dagar, ibland i veckor. Smärtan ändrade hursomhelst karaktär under dagen och flyttade sig sakta men säkert från ryggen till magen. Jag gjorde mitt bästa för att vila och hämta lite krafter. Tomas och jag hade lite telefonkontakt under dagen, och vid 18-tiden förvarnade jag via sms en av våra hemförlossningsbarnmorskor om att det kanske var förlossningsdags.

När maken kom hem från jobbet vid 19-tiden bestämde vi oss för att ta en promenad för att se om det kunde komma igång lite mer. Under promenaden fick jag mer och mer sammandragningar och var tvungen att stanna och hålla i Tomas när de kom. Tomas förstod nog inte just då vad som var på gång (det gjorde ju inte jag heller i ärlighetens namn) för han envisades (som den sociala människa han är) med att stanna och småprata om ditten och datten med folk vi träffade på vägen, och jag minns att jag ville säga till honom att sluta, men kunde inte eftersom jag var för inne i mitt just då.

När vi var hemma igen vid 20-tiden på kvällen hade värkarbetet satt igång lite mer ordentligt, men jag kunde fortfarande inte riktigt tro att det var ”the real deal”. Vi tittade lite på TV och jag andades mig igenom värkarna. Här var det fortfarande lite spännande och roligt att ha sammandragningar (det blev det INTE sen), och Tomas och jag kände oss förväntansfulla och uppspelta. Vardagsrummet, den enda plats i huset där jag inte tänkt att jag skulle föda, kändes plötsligt som det enda naturliga stället att vara på, så Tomas hämtade en madrass att ha på golvet, täckplast och lakan att ha på och gjorde en bädd till mig på golvet.

Framemot 23-tiden bestämde vi oss för att klocka några värkar för att sedan kunna ringa barnmorskan och rapportera. Jag upplevde det som att värkarna var ca 10 sekunder långa och kom med ca 6-10 minuters intervall, och det var därför det inte riktigt kändes som att det verkligen var förlossning på gång. När vi klockat en stund visade det sig dock att de var ca 40-60 sekunder långa och kom med 2-3 minuters mellanrum. Vi ringde barnmorskan för att informera, men bestämde oss för att hon skulle avvakta med att komma. Tomas tände ljus och satte på en brasa eftersom jag var väldigt frusen och skakade, och så fortsatte vi ett tag till.

Jag andas igenom värkarna i väntan på barnmorskan

Vid midnatt började jag känna att det skulle vara skönt med barnmorskans stöd, så vi ringde och bad henne komma, och vid klockan 1 på natten var hon hos oss. Hon gjorde en vaginalundersökning men sade att hon inte skulle tala om hur mycket jag var öppen, bara om det var gynnsamt eller inte. Gynnsamt var det, däremot så hade jag ont precis hela tiden, det släppte liksom inte mellan värkarna. Barnmorskan kände att det var en stor buktande hinnblåsa och föreslog att hon skulle ta hål på den. Vanligtvis brukar hon inte göra det, men hon sade att enligt hennes erfarenhet så skulle det vara det bästa, eftersom livmodern då skulle kunna arbeta mer effektivt och jag skulle kunna få pauser mellan värkarna. Jag ville egentligen helst avstå från att ta hål på hinnorna, men i det läget hade jag så pass ont att allt som kunde ge några sekunders andrum kändes som en bra idé.

Efter det släppte smärtan faktiskt lite mellan värkarna, och jag kunde vila korta stunder. Vid det här laget var jag redan ganska trött och slut, jag hade ju haft mer eller mindre ont sedan 6-tiden på morgonen. Jag bestämde mig för att pröva att bada lite. När jag planerat min förlossning hade jag tänkt att jag skulle ligga i badet ganska konstant, men nu blev det ca 45 minuter eftersom jag inte tyckte att det hjälpte så mycket. Såhär i efterhand förstår jag att jag borde haft mycket mycket varmare vatten, nu var det var precis 37 grader och gjorde ingen som helst nytta.

En annan anledning till att jag inte riktigt kunde slappna av i badet var att jag var alldeles för upphängd på att få veta hur mycket öppen jag var. Min personlighet med ett ganska stort mått av kontrollbehov parat med en förkärlek för onödigt mycket pedanteri passar egentligen ganska dåligt ihop med att föda barn hemma inser jag såhär i efterhand. Att föda naturligt bygger mycket på att du kan släppa taget och ge dig hän, och det kunde jag verkligen inte. Jag trodde att den mentala träning jag ägnat mig åt under graviditeten hade varit tillräckligt, men mitt kontrollbehov skulle nog mått bra av att ha slipats ner med lite vassare verktyg. En lärdom inför nästa förlossning.

När jag kom ner till vardagsrummet igen fortsatte jag att jobba på ett tag till. Nu hade jag börjat få ont hela tiden igen, det gjorde rejält ont även mellan värkarna och den enda ställning som funkade var stående på alla fyra. Låg jag ner under värkarna kändes det som att bäckenet skulle sprängas, det funkade bara inte. Tomas insisterade hela tiden på att jag skulle ligga ner och vila mellan värkarna, men eftersom jag var tvungen att hoppa upp till knästående under varje värk tog det alldeles för mycket energi att växla ställning hela tiden, så i princip stod jag sedan på knä resten av tiden fram tills Henry föddes.

Knästående var det enda som funkade...

Vid ca 03.30 kände jag att jag bara var tvungen att veta hur mycket öppen jag var, jag kunde bara inte släppa det. Jag kände att jag hade hållit på hur länge som helst och minst måste vara öppen 7 cm, så när barnmorskan meddelade att jag bara var öppen 2 cm höll jag på att få panik. Här någonstans började jag bli en riktig gnällspik och säga att ”Jag klarar inte det här, jag vill ha bedövning, vi måste åka in!”. Det var ju inte vad jag ville egentligen, vilket både Tomas och barnmorskan visste så de försökte få mig på andra tankar. Barnmorskan föreslog att jag skulle be om att få ännu starkare värkar, att jag under varje värk skulle tänka starkare. Jag förstår att det hon menade egentligen var att jag istället för att kämpa emot smärtan som jag till viss del gjorde skulle ge mig hän och välkomna värkarna, men jag minns att det jag tänkte just då var ”Är hon GALEN? Om jag får starkare värkar kommer jag att explodera i tusen bitar!”.

Tomas pepp hjälpte däremot bättre. Fotbollstränaren i honom kom fram, han ruskade tag i mig, fick mig att öppna ögonen och se in i hans ögon (för jag var på gränsen till icke kontaktbar vid det här laget) och sade ”Nu har du velat det här i nio månader, nu gör vi det här!”. Inte mycket att argumentera mot, det var ju sant. Åka in och få bedövning var ju något jag absolut inte ville egentligen, det var bara det att allt kändes så hopplöst…

På något sätt hittade jag ändå en rytm i mitt knästående, jag puffandades och svängde på höfterna under varje värk. Jag fortsatte då och då att gnälla och säga att det inte skulle gå och att jag ville ha bedövning, men jobbade ändå vidare eftersom jag inte fick så mycket respons från de andra på mitt gnäll. Till saken hör också att barnmorskan hade haft sms-kontakt med den andra hemförlossningsbarnmorskan som jobbade natt på förlossningen. Hon hade skrivit att det var ”fullt upp” på förlossningen, men barnmorskan som var hemma hos oss tolkade det som att det var fullt med patienter, och att vi skulle vara tvungna att åka till en annan klinik om vi skulle åka in, och jag ville helst inte åka någon annanstans. Såhär efterhand känns det som en feltolkning som så att säga var meant to be, för att jag skulle få min hemförlossning.

Det gjorde fortfarande ont precis hela tiden, och jag var helt borta. Barnmorskan sade i efterhand att jag var helt vit i ansiktet av smärta. Tomas försökte klappa på mig under värkarna men jag var tvungen att använda all min koncentration på att vända mig inåt och kände att jag tappade allt när han rörde vid mig så jag väste ”Rör mig inte!” ett par gånger tills han fattat galoppen och lät mig vara. Stackarn. De noga inövade massagegreppen förblev oanvända.

Nästa undersökning blev vid 06.30, och då var jag öppen 4 cm. Strax därefter började jag få krystimpulser som jag absolut inte kunde stå emot, inte på alla värkar men på vissa. Det var inte så mycket att göra, bara att följa kroppen, även om det ju naturligtvis var lite tidigt att börja krysta.

Jag fortsatte att jobba på. Vi prövade både akupunktur och kvaddlar, men inget av det hade någon egentlig effekt. Vid halv 8-tiden på morgonen kände jag att jag höll på att ge upp och panikkänslorna pockade på igen. Även om jag varit med om massor av förlossningar och rent teoretiskt vet att smärtan tar slut, så är det en helt annan sak att vara mitt inne i ett värkarbete och inte ha en aning om hur lång tid det kan vara kvar. Jag fattade ju att det gick ganska segt, och märkte att även barnmorskan började bli lite uppgiven och modfälld över situationen (inklusive den gnälliga förstföderskan…). Stämningen var inte på topp helt enkelt. Jag kände att jag måste byta strategi och bestämde mig för att pröva att ställa mig i duschen. För första gången fick jag lite lindring! Jag duschade med så varmt vatten det gick över magen, och det var första gången som jag kände att jag verkligen fick lite andrum mellan värkarna. Tyvärr räcker inte vårt varmvatten särskilt länge, så när det tog slut var det bara att gilla läget och kliva ur duschen.

I den vevan kom även den andra hemförlossningsbarnmorskan efter att ha jobbat klart sitt nattpass. Hon kom för att ge lite stöd, och det behövdes! Jag tror att vi alla vid det laget kände att det behövdes lite nya friska krafter, och här blev det som en vändpunkt. Barnmorskorna bestämde sig för att ge mig en injektion med Buscopan som är ett kramplösande medel som vanligtvis används vid gallstas och liknande, men som även kan hjälpa en stram livmodermun att öppna upp sig. Alla de här sakerna i kombination (dusch, en till barnmorska, Buscopan) gjorde underverk, och när jag undersöktes igen vid 08.30 var jag öppen 8 cm. När jag fick veta att jag var öppen 8 cm började jag gråta, för jag insåg att jag faktiskt skulle orka hålla ut sista biten och få föda hemma som jag ville. Fram tills dess hade jag liksom haft en trist det-här-går-inte-inställning och nog nästan trott att det skulle sluta med att vi fick åka in någonstans i alla fall.

Härefter gick det snabbt, och vid 9-tiden började jag krysta ”på riktigt”. Krystningen var fruktansvärt smärtsam, men det var en helt annan smärta än innan. Samtidigt var det otroligt skönt, det var som att en kraft tog över min kropp och skötte jobbet åt mig, det var bara att hänga med. Kroppen visste precis hur mycket av varje värk jag skulle använda till att trycka på och när jag skulle sluta och bara andas. Jag var så oerhört medveten om min kropp och vilken takt som var lagom att krysta i, och det kändes fantastiskt. Barnmorskorna frågade skämtsamt om jag hade varit och smygfött barn någon gång innan eftersom jag var så bra på att krysta, men jag sade att nja, det skulle jag nog märkt…

Under krystningens sista skede förvandlades jag till någon slags organisatör och började skrika ut order. ”Ta fram min mobiltelefon!” (jag hade dubbelkollat så att klockan på den gick exakt så att jag skulle veta precis när han föddes), ”Ta fram kameran!”, ”Klipp inte navelsträngen innan den slutat pulsera!” och så vidare… Det var bara för övriga inblandade att lyda. Här passade även Tomas på att kungöra att han gärna skulle vilja ta emot Henry. Han hade tidigare sagt att han inte ville se så mycket av vad som försiggick där nere så man kan säga att jag blev rätt chockad. Jag försökte protestera och sade ”Nej men du vill inte det EGENTLIGEN!”. Jag var rädd att han typ skulle bli traumatiserad och aldrig kunna bli attraherad av mig igen eller nåt. Men Tomas förklarade bara lugnt att jodå, han ville visst vara den förste att välkomna sin son till världen.

Till slut kände jag att det är nu eller aldrig, nu ska han ut! Och ut kom han, klockan 09.49 på torsdagsmorgonen den 26 maj, mottagen av sin fars händer. Henry skrek inte direkt, han gjorde försök men hade en massa slem i munnen som var i vägen, och barnmorskan fick rensa bort det. Sedan skrek han. Mycket. Att få upp honom på mitt bröst är nog något av det mest overkliga och mest underbara som jag varit med om. Jag har ju hållit i hur många nyfödingar som helst, men här var han, mitt alldeles eget barn!

En något trött, chockad och fruktansvärt lycklig nybliven mamma

Moderkakan kom ut okomplicerat efter ca 10 minuter. Barnmorskan undersökte sedan efter bristningar, och jag hade bara fått en liten bristning på ena blygdläppen. Att jag inte fick mera bristningar var helt tack vare att jag så väl kände när jag skulle krysta och inte.

På det stora hela var det en fruktansvärd pärs, men jag är så otroligt glad att jag fick min hemförlossning. Det är ingen saga om hjältemod och kvinnokraft, kanske mer om hopplöshet och gnäll, men det blev som det blev. På många sätt blev det inte alls som jag hade tänkt mig, men det blev bra ändå och även om det var jobbigt så hade jag inte bytt ut det mot någon annan upplevelse för allt i världen. Om det blir fler barn kommer det definitivt att bli en hemförlossning till.

Jag är så tacksam mot de fina barnmorskorna och framförallt mot min underbara man. Hade han vacklat en sekund hade det varit raka spåret till sjukhuset för en EDA. Det var hans lugn, hans pepp, hans mod och hans trygghet som gjorde att jag orkade hela vägen.

En helt ny världsmedborgare!