Då beger vi oss snart från Bodrum för att flyga hemåt. De väderrapporter jag fått hemifrån har mestadels handlat om regn och rusk, vilket ju inte känns så lovande. Själv hyser jag dock stora förhoppningar på en underbar sensommar hela september… Om vi är flera som tänker likadant kanske det kan bli sant? Kom igen, tankens kraft och allt sånt.
Starbucks. Jag är så starbucksifierad som man bara kan bli, vilket är lite konstigt eftersom jag vanligtvis aldrig (och då menar jag aldrig) dricker kaffe. Jag är en temänniska och tycker kaffe smakar blä. Men… så fort jag ser en Starbucks blir jag sugen på kaffe och vill springa dit för att köpa allt och lite till på kaffemenyn. Why? Ingen aning, det är väl någon slags masshysteri… Fast varmt kaffe är dock ändå inte riktigt min grej, så det får bli laktosfri islatte med (mycket) socker. Yum!
Henry var ingen happy camper igår inte. Han och jag var kvar själva i lägenheten medan Tomas åkte till en vattenpark med killarna. Antar att det var värmen, för igår var det verkligen lite i varmaste laget, och absolut ingenting funkade. Oavsett hur Henry låg eller satt så blev det fel, han ville inte amma fastän han var vrålhungrig (jag fick göra ersättning på flaska istället), han ville inte sova fastän han var dundertrött och inte ens det gamla indiantricket att sätta honom i bärselen för att få honom att somna funkade (totalvägran var bara förnamnet). Dagen präglades av högljudda protester och förtvivlad gråt.
Henry har haft några såna här missnöjesdagar förut, och av någon anledning har det alltid varit när jag har varit hemma själv med honom. Tomas har ju varit pappaledig hela sommaren och varit hemma tillsammans med oss, men på några av de enstaka dagar då han företagit sig annat än familjehäng så har Henry alltså varit allt annat än nöjd.
Tänker att det ju måste bero på mig? Eller? Henry känner säkert av att hans mamma ibland vill att han ska sova en liten tupplur så att hon kan få städa bort dammråttorna ur hörnen, och tänker då att han är ett oönskat barn eller nåt. Känner mig så sjukt otillräcklig dessa dagar. Mammahjärtat går i kras när han gråter. Ibland gråter han så mycket att gråten blir alldeles tyst, han liksom bara gapar men det kommer inget ljud, för SÅ förtvivlad är han. Att dessa dagar endast har förekommit när Henry är ensam med mig bådar ju inte så gott nu inför september då Tomas börjar jobba igen.
För det mesta är Henry ett väldigt nöjt och glatt barn, from och fridfull. Men jag oroar mig lite ändå… För förtvivlan fem dagar i veckan går ju liksom inte. September närmar sig och då blir jag solokvist med Schnooky Poofy, får se hur det går.
Publicerat i Blandat, Henry, Killmamman är förälder, Killmamman reser
Märkt barn, bebis, föräldraskap, Henry
Tånagellack och stora örhängen. Alltid på semestern. Kanske borde ta upp det till vardags också.
Även om det är trevligt att bo på hotell så bävar jag alltid lite inför det, och detta på grund av den högst varierande kvalitet på hotellsängar som kan förekomma. Vanligtvis vaknar jag efter en hotellnatt som en gammal gumma med ond och stel rygg (det gör jag i och för sig titt som tätt hemma också, men det brukar bli värre efter en natt i hotellsäng). Då förstår ni kanske min oförtjusning när sängen i vår lägenhet i Bodrum visade sig vara hård som en planka. På riktigt alltså, man kan typ knacka på madrassen. Aj, tänkte jag, det här kommer inte bli nån höjdare. Men det var faktiskt tvärtom precis vad det blev. Allt ryggont och all stelhet är som bortblåst! När vi kommer hem ska jag på allvar starkt överväga att lägga en planka under min sida av madrassen.
Okej, jag befinner mig alltså i Bodrum i Turkiet, nära Grekland. Bodrum fungerar än så längre främst som turistort för turkarna själva, men själva Bodrum stad är inte fattigt på piratkopior och krimskrams för det. Här hyr vi en liten lägenhet i ett av de vita kubhus som bekläder Bodrums kullar. Resan hit gick bra, Henry var from som ett lamm hela tiden förutom då han grät när han blev lite trött mot slutet av flygturen. Hyrbilsfirman klantade sig dock å det grövsta när vi kom fram (vilket de ska få på moppo ordentligt för sen), men utöver det har det varit smooth sailing hela vägen med sol, sol och åter sol. Temperaturen ligger kring 35 grader på dagarna, kanske lite i varmaste laget men med 20 meter ned till poolen gör det inte så mycket. Mitt mål är att få minst tre fräknar. Att bli brun har jag inga förhoppningar om eftersom jag är så pass blek att min hud nog reflekterar bort solstrålarna istället för att absorbera dem. Här kommer några bildbetraktelser från gårdagskvällen:
Vattenmeloner, yum!
En stackars fisk som blivit lampa
Nödvändigt i värmen
Yep, Bodrum
Och moi
Henry och jag tog oss ut på en minipromenad kring gården där vi bor. Jag tror att vi båda kände att vi behövde lite luft! Typ fem minuter var vad jag grejade, sen tog det stopp. Vackert så det förslår är det i alla fall.
/Mobilbloggat
