Idag har jag…

…gungat min son för första gången. Han brukar alltid ha somnat i vagnen innan vi kommer till lekplatsen, men idag höll han sig vaken och fick alltså pröva på en gungtur. Skojigt var det som synes. Idag har jag också…

…invigt mina julklappsspinningskor. Behövde en uppgradering, har cyklat i två nummer för stora spinningskor i flera år eftersom jag var för otålig när jag skulle köpa dem för att vänta på att affären skulle få in rätt storlek. Dumheter.

I morgon ska jag (om inget oförutsett händer) äntligen, äntligen, äntligen tatuera över min erbarmliga sjöstjärna (som alltså inte är en sjöstjärna egentligen utan bara en väldigt misslyckad tatuering). Peppen på den! Håll tummarna att tatueraren inte går och blir sjuk eller nåt, bokningen har redan blivit uppskjuten en gång och jag kan inte nog uttrycka hur mycket jag vill bli av med monstrositeten på min axel. Tatueringspepp!

Pump it up

Det här gjorde jag ikväll, gick på BodyPump. Det var sjuuukt längesedan jag var på Pump. Med andra ord lär det kännas i kroppen i morgon. Tyvärr verkade instruktören inte bara vilja träna våra muskler utan även spräcka våra trumhinnor med överdrivet hög musik, gäll falsksång och maniskt pladdrande. Hej hörselskada.

Mammaträning

För ett tag sedan köpte jag 3 x mammaträning via Groupon, och idag prövade jag på det för första gången. Träningstillfällena går av stapeln i Blecktornsparken och leds av två trevliga tjejer som är kiropraktorer. Jag har ju börjat träna lite själv på gymmet redan, men den här träningen riktade verkligen in sig på de problemomområden som kan uppstå under och efter en graviditet, som till exempel mellan skulderbladen och övre delen av rumpan. Jag har haft ganska mycket värk i kroppen på sista tiden, och dagens träning tog verkligen på de ställen som jag har ont i och som jag behöver träna upp. Bra men aj liksom. Mammaträningen pågår två gånger i veckan till mitten av oktober, så jag tänkte försöka hinna med så många tillfällen som möjligt innan dess.

Träningskepsen på

Å kniiip!

Henry hejar på

Träningsoverall dagen till ära

Kvällspromenix

En underbar sensommarkväll, perfekt för en kvällspromenad. Prata och fundera tillsammans med min älskling. Vi är i sluttampen av budgivningen på 80-talshuset, och det känns verkligen som att det kan gå hur som helst. Vanligtvis brukar jag ha intuition, men icke i detta fall…

Tror kanske att det är för att jag är så känslomässigt engagerad, kan inte tänka klart liksom. Det här är så sjukt stort, vi ska ju köpa huset där vi ska rota oss och där barnen ska växa upp. I morgon borde budgivningen avslutas, och vi vet då om det är i just det huset vi ska spendera de närmaste 20 something åren.

Barnvagnspromenad, nu också med soundtrack

Igår hittade jag mina hörlurar, och kunde därför berika gårdagens barnvagnspromenad med lite musik. Funderade på vilket det ultimata mammaledigbarnvagspromenadsoundtracket var och bestämde mig för att pröva Hanna Hedlunds Det är jag som är mamman. Funkade bra.

Dagens barnvagnspromenad blev dock obefintlig eftersom Henry protesterade å det högljuddaste mot att ligga i vagnen. Ger mig själv en klapp på axeln för intentionen i alla fall.

Rutiner

Nu när Tomas börjat jobba och jag ska vara själv med Henry så tänkte jag att vi skulle ta och skaffa oss lite bättre rutiner. Under sommaren när Tomas och jag varit lediga så har det blivit mycket sovmorgnar och lite hipp som happ med rutiner överhuvudtaget. Men nu ska det alltså bli ändring på det. Först upp på nya-rutiner-listan: dagliga barnvagnspromenader. Henry är vanligtvis inget fan av att åka barnvagn och har definitivt inte fattat grejen med att sova i vagnen. Men, jag lät mig inte avskräckas utan snörde på mig mina Reebok Easytonedojjor och gav mig ut. Jag tajmade in promenaden med Henrys förmiddagströtthet, så efter 10 minuter så sov han faktiskt, hör och häpna! 55 minuters promenad blev det, underbart. Till morgondagens promenad ska jag leta upp mina hörlurar som gömt sig någonstans, så att jag kan lyssna på lite musik under tiden.

Börjar så smått igen…

Jaha, då kändes det som att det kanske var dags att börja blogga igen. Lite försiktigt sådär…

För det första: puss och gull på er för alla söta tillrop om att jag ska börja blogga igen! Rakt-in-i-hjärtat-trevliga och mycket, mycket uppskattade har dessa varit.

För det andra ska jag väl göra en liten sammanfattning av vad som hänt sista tiden. Bland annat så har Gertrud dött. Det blev en intensiv men kortlivad vänskap innan hon mötte döden i form av en utspilld kaffekopp. I gengäld har jag kapitulerat och köpt en iPhone (en 4a, tålamodet räckte inte till för att vänta på 5an. Hur jag klarat mig utan en iPhone hittills är bortom min förståelse). Annars har jag, förutom det vardagliga, övernattat på Fågelbrohus (hotellfrukost, mmm…), kollat på Prideparaden (årets mest underbara färgexplosion), käkat finmiddag på Gondolen (ironiskt nog enda gången i mitt liv som jag fått skicka tillbaka maten. Men sen blev det gott när de gjorde ny mat), gått på Parkteater (fast vi fick gå efter halva föreställningen eftersom Henry var mindre förtjust) och besökt min far som bor i Dalarnas urskog (trevligt eftersom vi inte setts på nästan ett år).

Sedan har jag faktiskt också gjort några förändringar i mitt liv. Inte så stora, men ack så viktiga. En av de slutsatser jag drog av allt funderande som jag företog mig när jag låg sjuk på Gotland var ju att jag behövde omprioritera lite i livet, för att ta bättre hand om mig själv. Således har jag börjat äta bättre (även om det definitivt finns utrymme för ännu fler förbättringar på det området). Vi har även vant in Henry på att vid enstaka tillfällen äta på flaska så att jag kan komma iväg och träna lite då och då. Maj gadd vad skönt måste jag säga! Träning I love you! Saknat, verkligen… Jag har även återupptagit bekantskapen med spikmattan (välbehövligt för ryggen öm av bebisbärande) och återupptäckt glädjen i att läsa böcker igen (och i ivern över detta råkat shoppa loss rejält på Amazon).

Det behövdes en liten omstart helt enkelt. Paus för hjärnan och återhämtning för kroppen. Stockningarna har ju hållit sig borta, ett kvitto på att jag gjort rätt som tagit ett break och strukturerat om lite.

När det gäller Henry så känns det som att det händer massor varje dag! Han har hunnit fylla två månader, och nästa vecka blir han tre månader. Vid senaste vägningen vägde han 5250 g, inte illa pinkat för flugviktaren som vägde 3020 g vid födseln. Han har börjat med blöjor i storlek 2 och vuxit ur en del av sina 50/56- kläder. Henry har utvecklat ett strålande morgonhumör och skrattar, pratar och gurglar som allra mest innan han ammar frukost. ”Pratar” gör han för övrigt i massor, och till min förtjusning är ett av hans läten misstänkt likt en ugglas (hoo, hohoo, hohohoooo). Han börjar bli en självständig liten kille och klarar av att sitta och filura för sig själv lite längre stunder nu.

Så, nu bloggar jag på igen. Kanske inte med samma frenesi som förut, men ändock. I morgon bär det av till Turkiet för lite sol och värme, och på denna resa har jag bestämt mig för att hålla mig frisk.

Det kallas jag-hinner-inte-äta-och-om-jag-får-tid-över-så-prioriterar-jag-annat-dieten

Pratade precis en stund med grannen som påpekade att Henry vuxit, och att jag krympt. Inte längdmässigt alltså, utan på bredden. Jag var genast tvungen att springa iväg och väga mig, och blev mäkta förvånad när vågen visade samma vikt som vid inskrivningen. 10,5 kilo har alltså försvunnit på fem veckor. Visst, en hel del av den vikten var ju bebis, moderkaka och fostervatten, men på något sätt har övriga kilon också slunkit iväg.

Den främsta anledningen till denna viktnedgång är helt enkelt att jag inte hinner äta. Eller kommer ihåg att äta. Och om jag har tid att äta så använder jag hellre den tiden till att vika tvätt eller eliminera dammråttor. Inte så smart kanske, men det är så min version av livet med spädbarn ser ut.

Man kan ju tycka att jag borde känna mig lätt och graciös som en älva nu då, men inte riktigt. Konditionen är fortfarande rätt kass och viktnedgång är inte samma sak som att vara i form. Men, sakta men säkert kan jag ta längre och längre promenader, och i augusti börjar mitt gymkort att gälla. Operation fit mama fortsätter.

Too much too soon

Idag tänkte jag att det var dags att börja jobba lite på formen, så jag och maken tog en ca 45 minuters lång promenad till centrum. Powerwalka, hade jag tänkt, men tempot blev ju något långsammare än det. Rätt så tidigt började det att göra ont lite här och var, men envis som jag är så sade jag att nu kör vi på, trots att maken insisterade på att vi kunde vända när som helst.

Nejdå, tjurskalligheten vann och jag tog mig ända till centrum men maj gadd vad korkat gjort. Nu gör det ont precis överallt, jag har redan fått träningsvärken från helvetet och dessutom typ influensafrossa. Smart Moa. Vi tog åtminstone bussen hem, alltid nåt.

Vi träffade en granne på vägen hem och jag sade lite ursäktande att vi gått till centrum men att jag var tvungen att ta bussen hem eftersom jag inte var i så bra form. Först fånstirrade hon bara på mig, men sedan sade hon:

- Gått?! Till centrum?! En och en halv vecka efter att du fött barn?! Är du inte klok, jag tror inte jag kom ur huset den första månaden!

- Jaha, hehe, säger hon som igår funderade på att aktivera sitt gymmedlemskap lite tidigare än som tänkt i augusti. Typ nästa vecka istället.

Uppenbarligen lever och frodas Fröken Duktig-syndromet mer än någonsin hos undertecknad. Men, det är bara att backa ett par steg och inse att jag får lägga ribban lite lägre. Det är bara så frustrerande att kroppen inte samarbetar, jag längtar efter att springa men det känns otroligt långt bort. Ännu ett test för tålamodet.

Träning träning träning

Det har inte blivit mycket träning under graviditeten direkt. Först mådde jag så ap-illa i 15 veckor att det inte var att tänka på. Därpå följde några veckor då jag kunde träna lite smått, men då hade jag tappat mycket både i kondition och styrka. Sen kom sammandragningarna och foglossningen from hell, och ja, det säger sig självt vad som hänt med träningsfrekvensen sedan dess. Noll. Jag tar mig ju knappt runt kvarteret liksom.

Nu har jag dock gjort upp stora planer! Jag har nämligen tecknat ett gymavtal! Ett stort och jättefint gym har precis öppnat alldeles intill oss här ute i obygden, och de hade ett finfint öppningserbjudande. De har allt man kan tänka sig och dessutom barnpassning från sex månaders ålder, hur bra som helst. Avtalet gäller från 1 augusti, och jag hoppas ju egentligen att jag kan komma igång innan dess.

Det finns alltså goda chanser att mina planer på att bli fit mama kan komma att lyckas. Yay!