Lite så här är det att sova i vår säng

Från howtobeadad.com

Trött trött trött

Vissa dagar är tröttdagar, och idag har varit en sån dag. Det kan i och för sig vara så att jag har mig själv att skylla lite eftersom jag råkade gå och lägga mig halv två i natt. Med en god vän på besök rann tiden bara iväg och helt plötsligt var det mitt i natta. När väckarklockan Henry sen ringde som vanligt vid kvart över fem var denna morsa så lagom pigg… Därför är det läggdags nu.

Dagen har annars ägnats åt lite flanerande på stan med min älskling och Schnooky. Dock höll jag på att förfrysa i de bistra två minusgraderna och var tvungen att smita in på Gina och köpa mig en yllekofta. Konstigt att två minus kan vara så kallt, det var ju 20 minus förra vintern för guds skull!

Nu ska jag krypa ner bredvid min lilla myspys (det där med att han ska sova i egen säng som vi började med då han var fem månader har helt kastats ut genom fönstret, har liksom bara blivit så) och få lite välbehövlig sömn. Dessutom är jag lovad sovmorgon i morgon, jippi! Det finns alltså potential för en utvilad Moa i morgon. Godnatt!

Oh sweet ostörd sömn

I natt var första natten sedan Henry föddes för snart sju månader sedan som jag fick sova helt ostört, och oh my lord vad skönt det var! Jag sov inne i ett av killarnas rum medan Tomas tog Henry under natten och morgonen så att jag fick sova ut. Jag trodde inte att jag skulle kunna slappna av och sova bra men med öronproppar och ögonmask så sov jag som klubbad från kl 23 till 10.30. Idag känns det som att jag går omkring i en mysig bomullsbubbla, helt drogad av all sömn. Men på ett bra sätt.

Välja rätt kula

Nu var det ett tag sedan Tomas pratade i sömnen (åtminstone så att jag hör vad han säger, mumlar en massa gör han typ varje natt). Men, i natt lät det så här helt plötsligt:

- Måste välja rätt kristallkula, man vill ju inte se för långt!
- Jaså? (sa jag för att se om jag kunde få honom att prata lite mer).
- Ja, de har ju olika sorters kristallkulor på högskolan, man måste välja rätt (mycket angeläget tonfall)!

Han är så fin, min sömnpratare.

Sova på en planka

Även om det är trevligt att bo på hotell så bävar jag alltid lite inför det, och detta på grund av den högst varierande kvalitet på hotellsängar som kan förekomma. Vanligtvis vaknar jag efter en hotellnatt som en gammal gumma med ond och stel rygg (det gör jag i och för sig titt som tätt hemma också, men det brukar bli värre efter en natt i hotellsäng). Då förstår ni kanske min oförtjusning när sängen i vår lägenhet i Bodrum visade sig vara hård som en planka. På riktigt alltså, man kan typ knacka på madrassen. Aj, tänkte jag, det här kommer inte bli nån höjdare. Men det var faktiskt tvärtom precis vad det blev. Allt ryggont och all stelhet är som bortblåst! När vi kommer hem ska jag på allvar starkt överväga att lägga en planka under min sida av madrassen.

Det där med bebissömn

Innan Henry föddes hade jag absolut inte tänkt att han skulle sova i vår säng. Jag tyckte det verkade läskigt och osäkert och var rädd för att typ lägga mig på honom i sömnen. Men… när Henry fötts blev det ändå så att jag hade honom sovandes bredvid mig i sängen den första natten. Jag ville ha detta lilla mirakel nära, inte släppa honom från mig! Att lägga honom i vaggan (som ändå stod precis bredvid mig) kändes otänkbart. Jag ville kunna klappa på och mysa med min fina lilla kille.

Sedan dess har han sovit i vår säng. Vaggan står oanvänd, än så länge i alla fall. Det jag var orolig för, att på något sätt skada Henry i sömnen, finns det ingen risk för alls. Jag märker nämligen att jag har något slags sjätte sinne… Vid minsta gny från Henry vaknar jag, och mellan amningstillfällena ligger jag lika stilla som en djupfryst fiskpanett (när jag vanligtvis skulle ha ålat omkring en hel del).

Ändå sover jag väldigt bra. Henry är nämligen en bebis som fattar att det är natt när det är natt. Vid 22-23-tiden på kvällen blir han trött för natten, och sedan sover han natten igenom till ungefär 8-9 på morgonen. Med undantag för amning förstås. Var tredje timme börjar han gny lite, och då vet jag att det är hunger på gång. Behöver blöjan bytas gör jag det innan amningen, och eftersom jag ju ammar honom liggande i sängen kan jag sedan ge honom bröstet och somna om medan han äter tills han är nöjd.

Så är det de flesta nätter, med enstaka undantag. Det känns otroligt lyxigt! Jag sover mycket bättre nu än jag gjorde de sista månaderna under graviditeten. Antagligen kommer det att ändras med tiden, men just nu är jag otroligt tacksam för att det funkar så bra. Jag gillar ju sömn liksom.

Slut som artist

Så trött som jag är idag har jag typ aldrig varit i hela mitt liv. Vet inte om det är pollen eller vad det är, i kombo med graviditet förstås. Ögonen går i kors och hjärnan är gjord av kola. Men, jag håller hoppet uppe, för nu ÄR det inte långt kvar tills jag får träffa bebis. Nu blir det lite Vem vet mest? och sen läggdags. Ja, jag tänker gå och lägga mig halv åtta. I’m preggo, det är tillåtet.

Lite välbehövlig sömn

Holy moly, jag har sovit bra för en gångs skull. Inga konstiga drömmar, maken snarkade inte en enda gång och jag låg inte och vred och vände på mig av foglossningsont. Jag fick sova ända till 07.30 då katten tyckte att det var stiga-upp-dags.

Jag blev nog så klubbad av anspänningen som tillväxtultraljudet igår innebar att jag sov som en stock bara därför. Det krävs ju liksom inte så mycket för att jag ska bli utmattad nuförtiden… Hursomhelst var det välbehövligt med en ordentlig nattsömn, det får gärna hända igen.

Sömn schmömn

Två nätter i rad har jag sovit hur kasst som helst, framförallt på grund av jobbiga graviddrömmar som envisas med att vara hur levande och verklighetstrogna som helst.

Natten till igår drömde jag att det kom fram att maken varit otrogen x flera. Han blev hur elak som helst och började räkna upp alla som han varit otrogen med, samtidigt som jag skrev ner dem på en lista. Bland alla dessa namn fanns till exempel en bloggerska vars blogg jag läser ofta (hej bloggskadad…). Såna här otrohetsdrömmar har dykt upp en del under graviditeten, det handlar uppenbarligen om rädslor jag har som jag behöver möta och släppa. Det finns ju ingen reell rädsla, maken är världens finaste med ett hjärta av guld, utan det sitter bara i mitt huvud.

Inatt skulle jag och maken flyga till USA, och packningen pågick i vad som kändes som timtal och åter timtal. Allt segade sig fram som kola och så fort jag trodde att vi var klara och hade stängt och låst väskan så kom jag på fler saker som jag behövde hämta. Plattång! Resekontakt! Pocketbok! När vi sedan kom till flygplatsen var det två minuter tills planet skulle gå och vi fick springa tillsammans med en flygvärdinna som skulle hjälpa oss att komma med planet. Då visade det sig att vi skulle mellanlanda i Nya Zeeland (?) och för att få landa där var man tvungen att ha ansökt om visum, vilket vi hade missat. Flygvärdinnan började gråta för nu var det helt plötsligt hennes jobb att följa med oss till ambassaden och ansöka om ett visum , och det skulle bli minst ett dygns väntan.

Sådär ja. Lägg till lite foglossningsont och en hickande bebis och du har receptet för urkass sömn.

Det där med gravidsömn

Nu tänkte jag gnälla lite igen. Just nu är det nämligen omöjligt att sova bekvämt. Trots att jag bullar upp med kuddar både här och där så är det liksom inte skönt. Det värker på alla möjliga ställen och med magens tyngd är ryggsovning inte att tänka på, därav konstiga och obekväma sovställningar. Dessutom mal tankarna med onödig frenesi vilket inte heller ger någon direkt kvalitetssömn.

I natt låg jag vaken en lång stund klockan 01. Sedan klockan 03. Och sen var jag klarvaken vid 04.30, bara att kliva upp. Vilsamt. Saknar att kunna sova på rygg på min spikmatta, den fungerar generellt som ett garanterat sömnpiller, med alla endorfiner som frisätts i kroppen. Tänker att det kanske är Caesar som håller på att drilla mig i dålig sömn inför kommande nattamningar. Men… kan vi inte ta det då, när det är dags? Just nu behöver jag min prinsessömn…