Så nära men ändå så långt borta

Det är en sån overklig känsla att det bara är några centimeter vävnad som skiljer mig och bebis åt. Jag kan känna konturerna av hans fötter när han sparkar och buffar på favoritstället, och ibland känns det nästan som att jag skulle kunna få tag i en fot. Om jag är riktigt snabb vill säga. Han är ju precis där innanför. Ändå känns det som att han är milslångt bort. Så nära men ändå så långt borta liksom.

15 reaktioner på ”Så nära men ändå så långt borta

  1. Så där tänkte man ganska många gånger,
    nu däremot kan man absolut INTE förstå att det
    var bebisen man har hos sig som låg där inne och rörde sig för fullt!!?

    Som du skrev: overkligt!!!
    (men fascinerande)

  2. Precis så där är det. Är science fiction över det hela. Man känner barnet så nära precis som du skriver och på ett sätt är det som att jag ser barnet på ett helt annats tälle väntandes.Lustigt. När BM stängde av ultraljudet ville jag vinka till babyn, ungefär som hej då vi ses sen. För då hade man ju besökt det där ”stället” och sen så var ju min mage deär med babyn… Ja, är verkligen lustigt. Kram

  3. Ja, precis så känns det! Bebisen är ju med mig hela tiden, samtidigt som jag inte har tillgång till den. Och ändå är den så närvarande.

    Just det, pingviner glömde jag ju!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s