Saknar min ”lilla” Henry

Henry är ju sedan några veckor tillbaka inne i en rejäl frigörelsefas. Tidigare har han ju varit klistrad på mig som ett kolapapper på en kola, och stundtals har det faktiskt drivit mig till vansinne. Men, nu är det hursomhelst helt annorlunda. Under sommaren var vi ifrån varandra under två längre perioder, tidigare har vi varit ifrån varandra max ett dygn. Efter den första omgången isär märkte jag en liten förändring och efter den andra var det fullfjädrad frigörelse på gång. Han behövde väl lite distans för att få lite nya perspektiv.

Min lilla gullebulle som tidigare älskat att gosa och kramas och som använt mina öron istället för gosedjur har helt plötsligt blivit väldigt restriktiv med kroppskontakt. Pussar, kramar och gos delas ut på hans villkor och i väldigt sparsamma doser. Och… jag har abstinens!

Det här med den minskade närheten kan jag dock ta, men utöver det har han också börjat säga ”dumma mamma” dagarna i ända så fort något inte blir som han vill. Det känns som att han är arg på mig nästan för jämnan, även för saker som jag inte har något som helst med att göra. Exempel: Henrys storebror vill inte titta på film på sin dator med Henry utan han vill spela dataspel. Vem blir Henry arg på? Mig. Det här sliter enormt på mig, det är jobbigt att ha ett barn som är så ilsket. Det är tur att det slinker in ett och annat ”jag älskar dig mamma” mellan allt det andra, annars hade jag inte pallat.

Allt det här är ju säkert ett led i att ha blivit storebror, att ha slutat med både blöja och napp och helt enkelt blivit ”stor kille”. Självklart fattar jag att den här frigörelsefasen är bra och nödvändigt för honom, att otrevligheterna som följer med det hela är tillfälliga och att det går över. Men, jag saknar ändå så min ”lilla” Henry. Var det bara tre år jag skulle få att mysa med honom och nu är det slut? Tiden har ju gått så snabbt!

4 reaktioner på ”Saknar min ”lilla” Henry

  1. Jag hade det så i… höstas tror jag det var .Jag mådde redan dåligt psykiskt och så kom den här frigörelsen (hon var bara drygt två då) och jag sjönk ännu djupare ned i depression. Det var hemskt! Det kändes verkligen som att hon inte tyckte om mig längre. Men som för dig kom det ljusglimtar och till slut vände det och jag har världens gosigaste tjej igen. Lovar att det går över och att du får tillbaka ditt gosetroll! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s